Självkänsla
att jag har bra självförtroende men usel självkänsla...
Vad synd för jag skulle kunna ha en mycket bra självkänsla.
Jag lever ett bra liv med en underbar son och en underbar man, vi har
det jättebra och jag känner mig väldigt älskad hemma.
Men varför räcker inte det??? Varför har jag en sån brinnande önskan
att alla ska tycka om mig???
Jag har inte alltid varit sån, senaste åren har min självkänsla bara
runnit av mig och ersatts med en rädd och osäker känsla som gör att
jag analyserar ALLT. En typiskt sak är att jag kan inte ta en komplimang,
om en person säger, vad fin du är i håret, istället för att säga Tack så
säger jag, jahaa tycker du det, tycker det ser ut som ett fågelbo ..
Naturligtvis orkar ingen ge mig några komplimanger då jag stöter
dom ifrån mig.. En annan typiskt sak är att om någon vill komma hem till
oss och jag inte hinner plocka undan och städa, då säger jag så fort
gästerna kommer innanför dörren," Det är inte städat, så ni får ta det som det är".
Hur galet är inte det? Tror faktiskt inte någon bryr sig om jag har några damm
tussar i hörnen eller om jag inte orkat bädda.
En annan sak jag terrar min man med är " jag har läst i en tidning att i ett
förhållande så är det alltid en som är snyggare än den andra å i vårt fall är det
du som är snyggast " , hur galet , tokigt är inte det??? Stackars min man..
Vet inte hur många miljoner gånger han har sagt att för honom är jag den finaste.
Om jag skulle beskriva mig själv så är jag en glad, omtänksam, snäll och otroligt
hjälpsam person, ställer ALLTID upp på alla jag bara kan och orkar med.
I och med att jag är sådan har jag de senaste åren blivit utnyttjad och när jag satt
ner foten och sagt ifrån så har folk inte något intresse kvar för mig.
Kan det vara en anledning till att min självkänsla är så låg, kan jag skylla på andra?
Eller är det en förklaring? Frågan är att om man skyller det på andra, tar man tag i
problemet då eller om man använder det som en förklaring till varför man hamnat där
man är i dag tar man tag i det då? Jag har nog fram till nu skyllt det på andra, inte använt
det som en förklaring till varför jag är där jag är.Dock tar jag inte bort andras ansvar i hur
man behandlar andra, jag hoppas aldrig jag har eller kommer behandla en annan
person så att den tappar all självkänsla, jag skulle inte vilja att någon är där jag är i dag.
Åh... jag vet hur det känns. Men jag kan verkligen säga att Mias teknik funkar. Jag köpte en fin anteckningsbok och hade som en "Jag är bra-bok" vid sängen. Jag skrev alla de där sakerna varje dag och jag stod naken framför spegeln och sa att jag var snygg och så vidare. Det hjälpte. Och det hjälpte snabbt. Så skaffa en sån bok med en gång och börja redan idag. Men kom ihåg att inte enbart berömma dig själv för vad du gör utan för vem du är. Det är ju det som är skillnaden och det har ju du nu också lärt dig.
En annan sak... när man mår bättre med sig själv slutar man älta. Jag har kommit på flera såna situationer på sista tiden när jag har förändrat mig. Andra människor har reagerat på saker som någon sagt och sen sagt det till mig och då har jag varit helt oförstående och sagt att "nej, men han menade ju inget illa, det kan jag inte tänka mig". Och detta gäller även mig själv. Hur skönt som helst!
Men jag har ändå för låg självkänsla så jag jobbar vidare. Men jag vill verkligen säga att det hjälper med en sån bok. Skaffa en sån. Börja ikväll.
HEJA DIG!!!
Det ska jag göra
En sak som blivit VÄLDIGT påtaglig hos mig är att jag inte längre tar mig själv på så stort allvar. Det är ohyggligt skönt. Jag trodde till exempel förut att jag var oumbärlig för vissa (Nej, jag tänkte inte så men jag levde som att det vore så). Jag var livrädd att inte hålla ett löfte eller att inte kunna ställa upp. Okej, jag förlorade några på vägen när jag inte längre sa ja till alla som frågade om allting, men nu vet jag åtminstone vilka som är mina riktiga vänner och vilka som inte bara vill ha min hjälp.
Jag vet nu att folk klarar sig utan mig och jag vet att folk inte bryter ihop om jag tackar nej till en bulle som de bakat. Jag vet att jag inte behöver ringa varje dag och att de överlever om jag lämnar återbud till ett kalas där det ändå kommer att finnas 20 andra gäster.
Det är jätteskönt. Jag känner mig inte längre som en person som MÅSTE hjälpa andra. Jag gör det när jag vill istället och det känns så härligt. Det gör också att jag inte längre snackar skit om andra. Jag behöver inte säga "Men hur KAN de bara fråga oss en gång till, vi som....". Jag säger ärligt nej om jag inte vill och behöver sen inte känna mig bitter över att ALLTID behöva hjälpa den och den och den...
Det krävs en del jobb och kämpande men det är SÅ värt det. Det är som ett nytt liv. Och jag mår MYCKET bättre.
Heja dig!
